Tekoindustrin i Landskrona

Schlasbergs & Co

Till Landskrona kom tekoindustrin 1896 när Henning Schlasberg startade sitt företag med ett startkapital på 200 kronor. Från början bestod personalen endast av en skräddarmästare som gjorde allt från tillskärning och sömnad. Dessutom var det skräddarmästarens uppgift att ta fram modeller för kostymerna. För att öka produktionen gick den driftige entreprenören Schlasberg runt bland stadens sömmerskor och försökte med olika argument övertala dem att ta emot legoarbete från hans företag. Ett av huvudargumenten var att: ”Ni kommer att hinna sy mycket mer nu när ni får kläderna färdigskurna och dessutom slipper alla provningar”. Ett annat starkt vägande argument var att det traditionella beställningsskrädderiet var väldigt säsongsbetonat men genom fabrikstillverkningen skulle skräddarna och sömmerskorna ha arbete hela året. Med dessa huvudsakliga argument lyckades det sakta men säkert för Schlasberg att värva ett dussintal sömnadsarbetare som fortfarande huvudsakligen arbetade hemifrån.

Den nya konfektionsfirman sågs inte med blida ögon av hantverkarna i Landskrona och detta märktes kanske tydligast när Henning Schlasberg vid lilla industriutställningen i Landskrona tilldelades fjärde pris. Schlasberg vägrade ta emot priset och åberopade jäv på grund av att ”prisdomarna, vilka själva idka skrädderirörelse har jämfört mitt fabriksarbete med sitt eget hantverk, men ej tagit hänsyn till fabriksdriften”. Han menade även att en huvudsaklig anledning var att han på grund av sin fabrikstillverkning kunde han hålla lägre priser vilket innebar mindre arbete för hantverksskräddarna.

Trots denna motgång växte Schlasbergs verksamhet i sådan omfattning att en del av de skräddare som arbetade åt företaget hade fått så pass mycket arbete att man började bygga mindre verkstäder och krav ställdes på en gemensam arbetslokal. En sådan byggdes och stod färdig 1906 i hörnet av Brocksgatan och Ödmanssonsgatan. Med denna nybyggda fabrik hade så mycket som två tredjedelar av arbetsstyrkan nu en gemensam lokal, vilket inte enbart förenklade sömnadsarbetet. Det fanns nu dessutom utrymme för större och mer mekaniserad tillskärning, samt elektriska symaskiner. På så vis kunde man inte bara öka produktionen utan även sortimentet som succesivt växte i takt med modets växlingar.

Under första världskriget gick tillverkningen ner på grund av framförallt brist på tyg och arbetskraft. Den efterföljande depressionen påverkade givetvis också företaget men kanske inte i så stor utsträckning som det påverkade dess hantverkande konkurrenter. Schlasbergs växte och 1929 tillverkade man 1200 kostymer per vecka. Produktionen var nu så omfattande att fabriken på Ödmanssonsgatan inte längre räckte till. Man flyttade därför det mesta av produktionen till Thulinverkens gamla fabrik. Den växande textilfabriken hade nu utrymme för att även börja tillverka dräkter åt kvinnor. Denna kollektion startades upp 1936.

1945 tog sonen Harald Schlasberg över verksamheten. De första åren under den nya ledningen var i det närmaste explosivt expansiva. Schlasbergs som ständigt sökte arbetskraft kunde efter andra världskriget erbjuda fast anställning åt de stora mängder flyktingar som fick sitt första uppehälle i staden. Man rekryterade även arbetare från Danmark. Företaget började nu dessutom importera handvävd tweed från den skotska ögruppen Hebriderna och de nya kollektionerna marknadsfördes under namn som rebell, revolt och revär.

Att ha produktionen delad på två fabriker var i längden ingen fungerande lösning för det ständigt växande företaget. Därför införskaffades 1950 mark på östra Sandvången där en ny fabrik började byggas. Fabriken ligger fortfarande kvar men innehåller idag bland annat en bangolfbana. Att man valde att lägga den nya fabriken på östra Sandvången var till stor del på grund av närheten till det nya stora bostadsområde som höll på att byggas på den västra Sandvången. Den nya fabriken som då kunde sägas vara Sveriges modernaste konfektionsindustri invigdes 8 juni 1952. Antalet anställda uppgick nu till 400 arbetare. Merparten av dessa var kvinnor.

Trots den nya stora fabriken i östra Sandvången hade Schlasbergs fortfarande sömmerskor som utförde legoarbete i hemmet. Bland dessa legosömmerskor ingick från 1963 nunnorna i det då nybyggda karmelitklostret i Fortuna.

1966 passerade omsättningen 20 miljoner kronor och fabriken producerade mellan 10-12 000 plagg om dagen. Trots att produktionstempot drevs upp var det viktigt inom familjeföretaget Schlasberg att personalen trivdes och mådde bra även utanför arbetsplatsen. Man anordnade bland annat utflykter tillsammans, firade Lucia och redan så tidigt som 1947 hade man börjat utöva gymnastik som ett dagligt inslag under arbetstid. Några år senare, 1970, köpte Schlasbergs upp Junexkoncernen som hade ett flertal fabriker runt om i södra Sverige.

Schlasbergs var vid den här tiden tveklöst ett av Sveriges största konfektionsföretag men tiden skulle snart hinna ikapp och springa förbi. Endast 8 år senare hade de lågpriskonkurrenter som hade sin bas i länder med billigare arbetskraft slagit hårt mot den svenska tekoindustrin. I maj 1978 tvingades Schlasbergs ställa in betalningarna på grund av tillfälliga likviditetsproblem. Ledningen hade tidigare under den ödesdigra våren ansökt om ett garantlån för att täcka denna ekonomiska obalans. I början av juni var således konkursen ett faktum och 12 december stämplade de sista arbetarna ut från Schlasbergs. För många var det ett känslofyllt farväl till en arbetsplats som under många år hade dominerat Landskronas industri i lika stor utsträckning som Öresundsvarvet. Schlasbergs hade varit en av stadens största arbetsgivare för kvinnor. Männen arbetade på varvet eller Landsverk medan deras fruar och flickvänner arbetade på Schlasbergs.

När dörrarna slog igen om Schlasbergs för sista gången föll den sista pelaren i Landskronas tekoindustri.


Sidan 1 Sidan 2 av 4 Sidan 3