Tekoindustrin i Landskrona

Bröderna Emond

Bröderna Emond växte upp i Tågarp. Carl Emond hade redan från så ung ålder som 16 år arbetat som representant för Europas ledande märken inom herrekiperingsartiklar och vid 25 års ålder beslöt han sig för att starta egen tillverkning av diverse tillbehör så som t.ex strumpeband, kravatter och hängslen. Företaget startades förvisso i Stockholm men flyttade bara något år senare till Landskrona där brodern Emil hade startat sitt eget företag med fokus på framförallt damkläder. Emil Emonds varumärke Solblomman designades av brodern Martin som var utbildad vid konsthögskolan i Stockholm.

Grundtanken i båda företagen var att skapa ett konkurrenskraftigt helsvenskt alternativ till de stora Europeiska konfektionstillbehörstillverkarna. Allt var svenskt, från maskinerna som användes vid tillverkningen till knapparna. Detta ledde till att Carl Emonds provkollektion vid ett tillfälle möttes med så stor skepsis att Carl Emond, för att bevisa för de tvivlande, lät tillverka ett en meter långt strumpeband.

Båda de Emondska företagen växte sig snart stora och krävde allt mer arbetskraft och utrymme. Båda företagen flyttade därför till nya lokaler ute bland Thulinverkens jättelika komplex av byggnader nere i hamnen. Här kunde de expandera och tio år efter starten arbetade så många som mellan 500 och 600 kvinnor i Emil Emonds stora fabrik och det dessutom i två skift på de flesta avdelningar. Under våren 1935 levererade man 20 000 sommarklänningar och varumärket Solblomman, som bestod av inte mindre än 250 olika modeller, blev känt över hela landet.

Mycket av designen stod brodern Martin för. Bland annat designade han knappar som tillverkades lokalt. Detta var framför allt ett led i strävan att enbart arbeta med svenskproducerade varor.

Trots att Emil Emond hade börjat i betydligt mindre skala än brodern Carl var det Emil Emonds Solblomman som blev störst och mest framgångsrikt av de två. 1937 hade Emil Emonds 800 anställda vilket är mer än vad Schlasberg & co hade.

Fabrikens läge nere i hamnen skulle komma att orsaka problem för den mestadels kvinnliga personalen. Länge hade personalen störts av gaserna från sin granne. Kläder och framförallt nylonstrumpor som på grund av Supras utsläpp blev förstörda var bara ett av problemen, lukt och andningsproblem var betydligt större problem. Efter ett osedvanligt kraftigt utsläpp 3 september 1951 fick Emonds personal nog och gick ut i en dagslång strejk på grund av den illaluktande röken som gjorde arbetsmiljön outhärdlig. På grund av omständigheterna hade företagets ledning full förståelse för strejken som blev den första miljömotiverade strejken i Landskrona. Dagen efter gjordes försök att återuppta arbetet som vanligt men redan vid frukost var röken allt för besvärande.

Till sist tröttnade sömmerskorna på att inte kunna sitta utanför fabriken på sina raster och skickade 9 juni 1956 ett brev till Supras ledning med krav på ersättning på 287 kronor för 41 par förstörda nylonstrumpor. Supras svar blev en check på den begärda summan följt av ett brev i vilket man stipulerade att denna ersättning på intet sätt fick betraktas som prejudicerande utan var helt enkelt ett resultat av den oförutsedda effekten: ”I synnerhet som driften vid vår fabrik pågått sedan många år och nylonstrumpor är en relativt ny artikel”.

Tvisten löstes således utan några större problem och den kan väl i sig själv anses vara ganska trivial men den illustrerar mycket väl hur omedveten man var om miljöaspekterna av industriell produktion. Det var alltså inte förrän strumpor och andra kläder började gå sönder som man på allvar reagerade på att utsläppen kunde vara annat än bara irriterande för näsa och hals. Den här okunskapen och allmänna miljöomedvetenheten var typisk för tiden. Hur utsläppen eventuellt påverkade kroppen var det ingen som verkade tänka på. Idag ser det givetvis väldigt annorlunda ut. Som exempel anställer ett annat av Landskronas stora företag Boliden-Bergsöe inte kvinnor i fertil ålder på grund av den negativa inverkan tungmetallerna i deras verksamhet kan ha på kvinnors fertilitet.

För Carl Emonds löstes detta problem genom att man 1958 flyttade sin tillverkning till kvarteret Albano. Man tillverkade nu förutom hängslen, bälten och strumpor även kravatter, slipsar och badkappor.

I entréhallen till Emil Emonds stora fabrik på industriområdet visades Martin och Fabian Emonds konst sida vid sida med andra unga svenska konstnärer och i takt med att Solblomman växte och blev ett framgångsrikt varumärke i den svenska konfektionsfloran, kunde Martin Emond ägna sig allt mer åt sitt konstnärskap på heltid. Han var starkt influerad av den tyska expressionismen. Efter en donation av fabrikören Alvar Lindegren komissionerades 6 glasmålningar till att smycka fönstren i långskeppet i Sofia Albertina kyrka. Dessa målningar invigdes i augusti 1953. Martin Emond blev med åren ett respekterat namn i den svenska konstvärlden och var bland annat ledamot av Svenska Konstakademin


Sidan 2 Sidan 3 av 4 Sidan 4