Skolor och barn

Att vara barn på slottet

Barnen uppfostrades strängt. De träffade inte sin mamma och pappa så mycket. När de mötte sina föräldrar fick de inte springa fram till dem utan vänta tills de vinkade åt dem. Då gick man fram och föll på knä framför deras fötter. En dag kunde se ut på följande sätt för en 7-årig pojke: Klockan 7 går man upp och klär sig, halv 8 ber man till Gud sedan äter man frukost. Klockan 8 går man i skolan, man läser i Bibeln. Texten är skriven på latin.

Sedan leker man en stund med klasskamraterna, deras lärare vaktar dem. Klockan 10 går man in i matsalen där man har fyra soldater framför sig och fyra bakom sig. Medan man äter läser läraren högt och en lärare ser till att man äter bra.

Klockan 11 är det dags för träning, man skjuter armborst och fäktas för att blir en bra soldat. Klockan 13 är det dags för skolan igen, man läser om Sveriges historia. Klockan 17 är det middag som kunde bestå av kål och tre sorters kött och man drack öl. Klockan 18 kunde man spela spel med sin lärare och pratar artigt under tiden då lärde man sig hur man skall uppföra sig. Klockan 19 blir det mörkt och man skulle gå och lägga sig.

Kungens barn lärde sig många språk, även flickorna. Men de tränade inte fäktning och skytte utan istället övade de på dans och sång.Det fanns en del konstiga och annorlunda yrken på 1500-talet t.ex.

Barberare: Det fanns inga vanliga frisörer. Kvinnorna brukade inte klippa håret men männen kunde gå dit för att klippa och raka sig. De kunde även amputera ett ben eller en arm.

Bissare: Är en som stod bakom kungens eller biskopens stol. De delade maten och provsmakade den så att den inte var förgiftad. Han skulle se till att hans herre alltid hade mat och dryck.

Bödel: Han måste vara skicklig på halshuggning och klara av hemskheter som att sätta upp avhuggna huvuden på käppar och tortera fångar. Ingen ville bli bödel så därför var det oftast någon som själv har blivit dömd till döden som fick göra det för då slapp han straffet.

Harneskmakare: Det var en plåtslagare som smidde rustningar och hjälmar. De skickligaste kallades harneskmakare. Det fanns också harneskskurare som jobbade med att skura och putsa rustningar.

Kopperska: De fanns vid badhusen. Hon satte små sugkoppar på de badandes ryggar som skulle suga ut det onda ur blodet så att människorna höll sig friska och starka. Ibland satte man blodiglar på den sjuke som sög blod. Men det hjälpte inte mot sjuke utan man bara förlorade blod och då blev man matt och yr.

Lekare: Det var en slags clown som spelade teater och klädde ut sig. Han var duktig på att sjunga och spela. De var ofta människor som tvingats fly från sina hem och hade ingenstans att bo utan reste runt mellan olika byar och städer.

Patinamakaren: Han tillverkade träskor. De spände man utanpå sina vanliga skor när man gick på stadens gator. Där var nämligen så smutsigt att man inte kunde gå med vanliga skor. Träskorna hade en hög klack då slapp man trampa i matavfall, bajs och annat äckligt.

Syltakona: Hon tog hand om inälvor och små köttslamsor som blev över hos slakterierna. Sedan gjorde hon korv och sylta av det och sålde i sin bod. Nu blir sådant avfall oftast djurfoder.

Skinnare: Han tog hand om skinnet efter slakten. Han skrapade det och tvättade det så att det blev mjukt. Sedan tillverkade man kläder, väskor, skor och mycket annat. Det luktade illa hos skinnaren så han fick ha sin verkstad i utkanten av staden.

Enligt lagarna varade barndomen för pojkarna till dem var 15 år. Då förklarades de myndiga och fick lov att gifta sig, för flickor var den tillåtna giftermålsåldern 13 år.

Lösrivande barn framstår som ett problem framför allt i städer där dödligheten också var väldigt hög bland barn. Föräldralösa barn och barn till ensamstående föräldrar blev allt fler. Samtidigt var själva organisationen av arbete i städer ofta sådan att barnen inte kunde vara tillsammans med sina föräldrar hela dagarna.

Så myndigheterna oroade sig över barnen som löpte på gatan och inrättade barnhus där barnen fick lära sig att arbeta och disciplineras.

Först under 1600-talet började man inse att barn krävde särskild vård och uppfostran för att utvecklas. Men både då och tidigare fick barnen i praktiken utstå en hård behandling. Föräldrarna var likgiltiga, särskilt för de små barnens behov och snara till ganska brutala bestraffningar. Lekfullhet och smek var sällsynt i relationen barn-vuxna.

Det finns ingen anledning att skönmåla den vardag som föräldralösa och fattiga barn levde i på barnhus, kringdrivande på gatorna eller i tunga arbeten. Men för alla de barn som växte upp i sin egen släkt på gårdar på landet präglades inskolningen i vuxenvärlden rimligen inte bara av hårt arbete, tristess och aggressivitet från omgivningen.


Sidan 2 Sidan 3 av 11 Sidan 4