Oluf Brock ”Brocken”

Det sägs att Oluf Brock (1704-1762) var en man så ond att himlen vägrade släppa in honom och helvetet spottade tillbaka honom. Jag minns min farmors skräckinjagande historier om hur han hetsade sitt vita fyrspann genom gatorna mellan teatern och Rådhustorget, och i samma andetag pratade hon också om en av Sveriges första skräckfilmer ”Körkarlen”.

I takt med att jag växte upp och anlade en allt mer skeptisk inställning till gamla folksagor och urbana skrönor glömde jag nästan helt bort båda två och den nära nog genuina skräck som jag tycker mig minnas ha sett i min farmors ögon när hon berättade sina spökhistorier från det gamla Landskrona.

Men vem var då Oluf Brock, egentligen?

Att han inte var någon trevlig typ är väl bara att konstatera. Han verkar ha varit en hårdför och girig handelsman som inte drog sig för något som helst knep, oavsett hur fult eller rent av olagligt, om det innebar att han kunde tjäna en extra riksdaler på det. Han påstås t.o.m. ha blandat sand i mjölet som han sålde till stadens mindre bemedlade. Det är inte speciellt svårt att dra paralleller till den julhatande Ebenezer Scrooge från Charles Dickens välkända julsaga.

Lika ond som Oluf Brock var, lika godhjärtad och generös var hans fru som efter ”Brockens” död startade den Brockska stiftelsen genom vilken hon donerade stora summor till stadens fattig och äldrevård. Bland annat lät hon 1795 finansiera byggandet av ett sjukhus för stadens fattiga. Man kan troligen med fog anta att hon så långt det var möjligt försökte göra bot för sin makes girighet. Det är i min mening inget överdrivet stort logiskt hopp att anta att det var arvet efter just Oluf Brock som gick in i Brockska stiftelsen. Kanske är det därför han än idag hemsöker Landskrona.

Exakt var och när myten om Brockens spökvagn tar sin början eller har sin upprinnelse är oklart, men den har med största sannolikhet fått fäste i Landskronabornas kollektiva medvetande 1873 efter de upplevelser av Brocken som drev Sven och Stina Svensson från sin lägenhet på Nygatan, i samma fastighet som en gång hade tillhört Oluf Brock.

En natt hade paret vaknat av ett fruktansvärt oväsen som de först trodde var åskan som gick men snart hörde de frustande hästar, klappret av hovar mot gatubeläggningen, en piska som ven och en vagn som skramlade fram i en hiskelig fart. Ekipaget dundrade en kort stund senare rakt genom porten till huset där de bodde och med ett rent helvetiskt brak vidare rakt in i stallet. Oväsendet som följde därpå skakade marken innan det helt plötsligt blev tyst som i graven. När paret undersökte stallet på morgonen efter fann de ingenting ovanligt. Det var Brockens vagn som hade stört deras nattsömn.

Nu skulle det slumpa sig så att denna händelse inte skulle bli Stina Svenssons sista möte med Brocken. Sent en kväll något år efter att de flyttat från Nygatan var hon på väg hem när hon såg Brockens vagn komma dundrande längs järnvägsgatan. Det slog gnistor från hästarnas hovar och piskan ven genom natten. Vagnen vände utan att stanna av eller sakta ner in på Nygatan, ner mot huset där hon haft sin första skräckupplevelse av Brocken.

Oluf Brocks gravsten finns idag bevarad på Landskrona Museum efter att ha återfunnits i en villaträdgård.

Brocksgatan i Landskrona är döpt efter paret Brock.



Författare: Nicklas Ekström
Korrekturläst av: Tuula Mäkynen

Källor:
Lokaltidningen, Landskrona v.43. 2010.
HD Landskronaposten 6 januari 2008