Janet Ågren (f. 1949)

Det började med en skönhetstävling i Kvällsposten som den då blott 17-åriga Janet vann. Plötsligt såg framtiden helt annorlunda ut. En helt ny värld låg för hennes fötter. Modelljobben avlöste varandra och bland annat sågs hon visa baddräktsmode på den tyska stortidningen Sterns hemsida. Men det stora genombrottet skulle komma efter att den italienska filmproducenten Franco Cristaldi fick upp ögonen för den ”långa blonda skönheten”. Janet skrev på ett treårigt filmkontrakt, började läsa italienska och studerade vid Roms teaterscener.

Debuten skedde med komedin ”I Due Crociati” (”De två korsfararna”) 1968 och därefter gjorde hon i snitt två filmer per år. Det blev många lättklädda roller, men Janet var hela tiden noga med att inte fastna i någon enskild genre utan kastade sig mellan komedier, drama, skräck och polisfilmer…

1972 skulle komma att bli det viktigaste året i Janet Ågrens karriär inte bara som ett av hennes mer produktiva år, utan framförallt det år då hon fick chansen att medverka i tre internationella storfilmer. Först ut av dessa var Mike Hodges ”Pulp” med Michael Caine i huvudrollen. Näst på tur var Billy Wilders romantiska komedi ”Avanti” med Jack Lemmon i huvudrollen. Förvisso var hennes roller i dessa båda filmer små, i den första spelade hon en receptionist och i den andra en sjuksköterska, men de får ändå ses som något av ett internationellt genombrott. I den tredje av dessa filmer från 1972, Ettore Scolas ”La più bella serata della mia vita” (”Den vackraste natten i mitt liv”), spelar hon ett hembiträde som används för att locka fram en läderklädd djävul på motorcykel.

Det är högst troligt att hennes insatser i alla dessa tre filmer ledde till hennes huvudroll i ”Ingrid sulla strada” (”Ingrid på gatan”) 1973 och i tv-serien ” L'amaro caso della baronessa di Carini” (”Baronessan, kärleken och döden”) 1975.

Hon blev kanske aldrig någon ny Greta Garbo eller för den delen Ingrid Bergman, men i kultfilmskretsar har hon synnerligen hög status. Hon jobbade bland annat med Lucio Fulci ”Paura nella città dei morti viventi” (”Staden med de levande döda”) och Umberto Lenzi ”Mangiati vivi” (”Levande uppäten”).

Idag är hon bosatt i Miami och har dragit sig tillbaka från sin karriär som spände över mer än 20 år och 57 filmer.



Författare: Nicklas Ekström
Korrekturläst av: Johan von Wovern

källor:
http://www.imdb.com/name/nm0013302
http://hd.se/landskrona/2007/08/12/borstahustjejen-som-blev-i-italien/